Om hatbrott mot muslimer: Källor och kommentarer

I morse (måndag 21/11 2016) blev jag intervjuad i P1 morgon i anslutning till ett reportage om den ökning av islamofobiska hatbrott som skett de senaste åren i Storbritannien och i synnerhet i anknytning till större islamistiska terrordåd som skett i Europa. Samtalet kom mest att handla om hur det ser ut i Sverige. Det finns mycket mer att säga om detta, och generellt om när frekvensen av islamofobiska (men också antisemitiska) hatbrott ökar. T.ex. är det inte bara när terrordåd inträffar utan också andra händelser som ökar den negativa synligheten för gruppen ifråga. Den senaste tidens våg av hatbrott i Storbritannien efter folkomröstningen om EU, t.ex. Det finns här en spänning mellan två förklaringar: vissa hatbrottslingar tycks agera som en defensiv reaktion mot vad som uppfattas som ett utifrån kommande hot. Andra agerar när deras inställningar legitimeras, t.ex. genom framgång för ett främlingsfientligt parti.

Det här blogginlägget är dock bara avsett att redovisa de källor jag använder mig av som stöd för mina påståenden.

Årets hatbrottsrapport från BRÅ visade de högsta uppmätta antalet anmälningar för islamofobiska hatbrott hittills. Det är dock oklart om detta motsvaras av en ökad utsatthet, eller bara en ökad anmälningsbenägenhet.

Att utsattheten ökar i samband med terrorbrott och andra händelser som bidrar till negativ uppmärksamhet för gruppen framgår i en rad rapporter, t.ex. Främlingsfientliga handlingar mot trossamfund (Larsson och Stjärnholm 2014) och Islamofobiska fördomar och hatbrott: En kunskapsöversikt (Borell 2012). Se också Göran Larssons The Impact of Global Conflicts on Local Contexts: Muslims in Sweden after 9/11 (2005).

Vad gäller den särskilda utsattheten för muslimska kvinnor i slöja rekommenderas Irene Zempi och Neil Chakrabortis bok Islamophobia, Victimization and the Veil (2014) och ENARs rapport Forgotten Women: The impact of islamophobia on Muslim women in Sweden.

Vad gäller orsaker och gärningsmännens drivkrafter rekommenderas Causes and Motivations of Hate Crime (Walters, Brown, Wiedlitzka 2016).

Och för ett exempel på ett islamofobiskt hatbrott som dessutom ledde till en viktig dom hänvisar jag till min artikel Nu kan rättsläget kring hatbrott bli tydligare (svd 2014).

Tjugo argument för kvotering

För ett tag sedan deltog jag tillsammans med Annika Gilljam och Sofia Nerbrand i ett avsnitt av filosofiska rummet som handlade om kvotering av kvinnor i allmänhet, och i bolagsstyrelser i synnerhet. I samband med inspelningen gjorde jag en lista över de olika argument för kvotering som jag hittat i litteraturen. Jag har ingen särskilt stark övertygelse om styrkan eller hållbarheten i någon av dessa argument, och det finns naturligtvis en motsvarande lista med argument mot kvotering. Den får emellertid dröja till ett annat tillfälle. Jag erbjuder listan främst som ett diagnostiskt verktyg för att identifiera vilket eller vilka argument en debattör använder sig av:

1. Diskriminering sker nu. Mindre kompetenta män väljs över mer kompetenta kvinnor.
2. Det ligger i företagets intresse nu att ha en mer kompetent styrelse, dvs fler kvinnor. Kvotering hjälper dem med detta. (kvotera inte in vilka kvinnor som helst)
3. Det ligger inte i företagets intresse att ha fler kvinnor, trots att de är tillräckligt kompetenta eftersom styrelser och affärslivet är en ”manlig miljö”. (reaction-qualifications). Kvinnor respekteras inte efter förtjänst. Enda sättet att motverka det är att kvotera.
4. Kriterierna är rätt, men kvinnors kompetens blir inte sedd
5. Kriterierna är fel, så kvinnors kompetens räknas inte
6. Kriterierna är rätt, men pga diskriminering/särbehandling etc så lever kvinnor sällan upp till dem.
7. Det ligger i företagens intresse på sikt att inkludera den kompetens som de saknar (motverka kvartalskapitalism).
8. Det ligger i företagens intresse på sikt att inkludera kvinnor för att uppmuntra andra kvinnor att söka, och män att inte hindra dem, de utbildningar, den erfarenhet som fordras
9. Diskriminering sker nu, men tidigare i kedjan. Kvinnor uppmuntras inte i skolan eller i arbetslivet etc att ”ta för sig” på det sätt som leder till framgång i form av styrelseuppdrag. Anledningen att det finns färre kvalificerade kvinnor är diskriminering tidigare. (se 6)
10. Indirekt Effekt nu: fler kvinnor i bolagsstyrelser skulle leda till bättre beslut (både för företaget och för samhället – i form av andra jämlikhetseffekter (dvs om kvinnor är bättre på att fatta beslut som gagnar andra kvinnor).
11. Direkt Effekt nu: Större jämlikhet.
12. Förebilder 1: Påverkar yngre kvinnors intressen och tendens att utbilda sig, välja en väg som leder till uppdrag
13. Förebilder 2: leder andra (män) till att inse kvinnors kompetens, motverkar inbyggda fördomar (förutsätter att kvoteringen inte underminerar detta projekt)
14. Jämlikhetsskäl: Utvecklingen framåt, men går för långsamt.
15. Det blir bättre: tendensen mot större jämlikhet tyder på att jämlikhet har legitimitet. Kvotering kan hjälpa processen på traven.
16. Kompensation för nuvarande diskriminering i urvalsprocessen 
17. Kompensation för nuvarande diskriminering i samhället
18. Kompensation/reparation för tidigare diskriminering i samhället som direkt drabbat en del kvinnor som lever nu – därför att det bla leder till den snedfördelning i maktsfären som nu råder – och som utförts av en del av de män som lever nu.
19. Kompensation/reparation för tidigare diskriminering som hände före vår tid – därför att den lett till ojämlikhet
20. Kompensation/reparation för tidigare diskriminering oavsett vilken roll den spelat i orsakandet av nuvarande missförhållanden

Om skattningar av rasismens utsträckning

Låt säga att samhället är mer rasistiskt än vad jag tror. Låt samtidigt säga att samhället blir allt mindre rasistiskt. Om samhället är mer rasistiskt än vad jag tror, och jag får reda på att samhället blir mindre rasistiskt, kommer jag att sänka min skattning av utsträckningen av rasismen i samhället. Avståndet mellan hur rasistiskt samhället är och hur rasistiskt jag tror att det är förblir konstant. Det kan också öka, eftersom vi har en tendens att överdriva betydelsen av nyheter som bekräftar vår världsbild; i det här fallet att samhället inte är så särskilt rasistiskt.

Rasifierade har ofta en annan uppfattning av hur rasistiskt samhället är, främst eftersom de oftare konfronteras med rasismen.

Det är möjligt att vissa rasifierade, och vissa anti-rasister, tror att samhället är mer rasistiskt än vad det är. Precis som mina erfarenheter får mig att underskatta rasismens utsträckning kan deras erfarenheter (av rasism) få dem att överdriva dess utsträckning. Vissa händelser kommer räknas som rasistiska av dem som inte nödvändigtvis räknas som rasistiska av mig. Det beror på om det ingår i det mönster av händelser vars betydelse jag underskattar, och som de överskattar.

Att jag (och många andra) tror att samhället är mindre rasistiskt än det är, är del av vad som gör samhället rasistiskt. Om jag tror att samhället är mindre rasistiskt än vad det är, kommer jag också att tro att de som tror att samhället är just så rasistiskt som det är tillhör de som överdriver rasismens utsträckning. Omvänt kommer de (hypotetiska) personer som överdriver rasismens utsträckning se den som gör en korrekt bedömning som någon som underskattar dess utsträckning. När det kommer rapporter om att rasismen i samhället minskar så kommer avståndet i uppskattning av rasismens utsträckning förbli konstant om samtliga korrigerar sin uppfattning med så mycket som rapporten föreslår.  Eller öka eftersom de som överskattar rasismens utsträckning underskattar rapportens betydelse, och de som underskattar rasismens utsträckning överskattar rapportens betydelse.

Ett del av problemet är att dylika rapporter främst indikerar skillnader, inte absoluta nivåer (om man ens meningsfullt kan tala om sådana). Oavsett om attitydundersökningar mäter rasism på ett rimligt sätt eller inte så kan skillnader ha betydelse för vart vi är på väg. Vad jag borde göra är att betrakta rapporten som goda nyheter, men ändå ändra min uppfattning om rasismens utsträckning åt motsatt håll. Det är värre än vad jag trodde, och rapporten visar inte att det har blivit så mycket bättre som jag tror.

Det finns en rad skäl för att underskatta och överskatta rasismens utsträckning. Det är här erfarenheter blir viktiga. Sannolikheten att jag underskattar rasismens utsträckning är troligen högre än att de som blir utsatta för rasism överskattar dess utsträckning. Det är samtidigt relevant för de som utsätts att jag som inte utsätts förstår i vilken utsträckning de utsätts. Pga hur vi förutsebart reagerar på rapporter om att saker blir bättre ligger det i deras (legitima) intresse att underskatta betydelsen av dessa rapporter. Samtidigt ligger det naturligtvis i deras intresse att det blir bättre. Men sannolikheten att det blir bättre kanske sjunker om sådana som jag underskattar hur illa det är.

Det är dessutom så att pga rasismens utsträckning så är de som underskattar den sannolikt oftare i maktposition. Deras (vår) skattning av rasismens utsträckning har därför större betydelse för vilka åtgärder som kommer genomföras. De risker som är befattade med underskattning tycks då större än de som är befattade med överskattning, även om de senare vore vanligt förekommande.